jag är som jag , & det räcker.

jag såg världens grymaste bild & jag vara bara tvungen att visa er den.

När jag var yngre, på mellanstadiet såg jag ut som en kille/ jag klädde mig som en kille. Jag var utstött, eller ja inte så att någon sa det , men jag kände mig inte som alla andra tjejerna i klassen. Jag kände mig annorlunda. Jag kan fortfarande känna mig det , fast nu tycker jag det känns helt ok , att inte vara som alla andra. Eftersom jag har kännt att jag inte riktigt har passat in, lyssnade jag mycket på andra & klädde mig precis som alla andra.

När jag var yngre, på mellanstadiet skämdes jag för mycket. Jag har alltid prata mycket, att prata inför klassen var extremt jobbigt eller om jag skulle räcka upp handen och svara på frökens fråga eller om kläderna jag hade på mig vara fula, allt var jobbigt. Nu förtiden bryr jag mig inte så mycket om jag ska upp och prata för klassen , fast jag tycker fortfarande är lite jobbigt att svara på frökens frågor ingen aning varför... men kläderna spelar inte längre så stor roll, fast man vill ju inte ha likadana kläder som någon annan, då blir det ju inte så personligt. Fast det är klart, man tar ju på sig kläder man trivs i.

Säger någon något elakt. Tar jag inte åt förutom om det är någon person som står mig väldigt nära. Ofta om man trycker ner andra och säger taskiga saker om andra beror det på att man har dåligt självfötroende & man gör elak saker för att verkar bättre. Men det kommer väl alltid att finnas elaka männskor hur gamla vi än blir, så tyvärr får vi nog leva med att bli lite nedtryckta, man får lära sig skaka av sånt så kan

man leva .

Hej Henny ! :)

jag måste bara få säga detta.

Ditt inlägg låter pprreecciiss som mig ! Allt lät exakt som jag har varit o som jag är nu.



Hoppas du har det bra, får man kalla dig skalleper ? ;) nej, men jag tyckte det var grymt häftigt av dig ! du är cool, henny ! puss&kram från Cajsa