Idag sitter jag i självömka. Har en lång jävla lista på livets dåligheter. Har rakat av mitt hår, går teknik, har inga smala ben, är ensambarn mesta dels av tiden, måste städa, har en ytterst liten släkt, måste stiga upp 7 på morgonen. Känns som livet dragit ned mig i ett sumphål idag. Inte så popis.

 

Men det som oroar mig mest är: vem fan rakar av sig håret? VEM FAN?

åh. fan. jag vill ha tillbaka det lilla hår jag hade. Dock har det väl växt ut till våren eller sommarn igen. Men nu. Nu ser det ut som skit. & då jag får av tandställningen kommer ingen se skillnad, för de fula håret väger ner allt. Fina tänder väger inte upp fult hår. Jag är förlorad.

orkar inte skriva mer om min misär, folk har det väl värre.

 

I tre veckor kämpade jag för att tankar som "hoppa i plurret & dränk dig" "Ta närmasta bästa tåget hem" " Slunga vinschhandtag i huvudet på far" inte skulle ta över mitt tankeomlopp & övergå till riktig handling.

Vårt hem, båten, ett utrymme utan ståhöjd, toalett, spis & rinnande vatten, redan lite smått obehagligt & trångt då man vistas där själv, blir genast ganska mycket mer obehagligt då man tvingas vistas där med sina föräldrar, i tre veckor. 

 

Dagar då vi tar oss långt, 50-60 sjömil kan det hända att vi seglatar i 11 timmar. Då är man icke kapabla till att få vara ensam, gå på toa, få varma maten, gå en sväng på land. Utan man sitter där, i sittbrunnen, kollar på hur havet sakta har sin gång, hur vinden blåser i seglena, hur prickar dyker upp, blir båtar och sedan prickar igen. Någon gång ibland serveras det mat. TJOHEJ. nej. inget tjohejandet. Endast bittra minner för vi alla vet vad som komma skall. Oftast är det någon kall köttbitt kyling/revben/kassler med torr potatissallad till, har man tur bjuds det på mackor med mjukost eller kaviar.

 

När jag var yngre gick jag ofta och isolerade mig i förpiken."isolerade", inte mycket till isolering. På senare dar har jag accepterat det faktum att solen lyser där ute & icke där inne.( Måste ju följa trenden, att vara brun( om man nu kan kalla min bleka skuldra brun när den är solbränd )) Vilket leder till att det är svårt att läsa, spela gameboy eller huvudtaget göra något av självbedrift. Utan man sitter där, i sittbrunnen, kollar på hur havet sakta har sin gång, hur vinden blåser i seglena, hur prickar dyker upp, blir båtar och sedan prickar igen.

 

Ni förstår kanske varför tankeomlopp ser ut som det gör i tre veckor.

 

April, april. Jag hade fanimej en bra tre veckors semester med mina päron. Endast härliga fluffiga tankar i mitt tankeomlopp under den tiden. ( men ja, det har sina nackdelar )

 

Fast mesta dels ljusa stunder, det kan jag icke förneka. En del ställen hade jag lätt kunnat bosätta mig på tillfälligt.( vilket är precis det vi gör, ljushuvud ) Det är trevligt att se nya ställen & springa runt på oupptäckta öar( icke så oupptäcka egentligen ) Bada från båten & slippa se och höra städer & bilar. Vad mer kan man begära av en semster?

 

 

 

Jag, min mor & min far var idag på Wanås. Utflyktssöndag eller något.

 

Jag vet att jag varit ur spåret ett tag. Inga utsäkter skall utdelas för det. Sorry not sorry. Låt oss skita i den förlorade tiden osv, den kanske dyker upp ändå.

 

Idag är en helt vanlig jävla tisdag. Observera jävla.

Dagen gled på fint tills jag skulle cykla hem. Jag och Julia vandrade mot cyklar i tron att få komma hem snabbt. (Jag har en cykelnyckel som man är tvungen att ta av och på nyckelknippan, för nyckeln måste sitta i cyklen när man cyklar) Väl framme hade jag då fått av nyckel och skulle låsa upp när jag tappade den, inte på marken eller så nej nej, utan i en brunn. (inte en sådan a-brunn med lock, en sådan som det forsar vatten då det regnar hundar & katter) Så där stod jag som ett fån och kollade på brunnen. Julia skrattade. Det var inte rätt tillfälle vill jag påpeka. 

Vi påbörjade då resan hemåt. Vi gick. Så plötsligt slog det mig att jag kunde ta bussen hem. För gå, det gör man bara inte. Julia var nu hemma. 100 meter från skolan bor hon. Kul.

 

Jag hade icke något Jojo-kort med mig. Så jag försökte köpa en sms-biljett. Tji fick jag, för 0 kronor Saldo. Bussen kom.

"Hej, kan man betala med kort?"

"Nej, tyvärr, bara på de gula bussarna."

"Går det gula bussar här?"

"Nej..,Ledsen"

LÅT MIG ÅKA GRATIS?

Så där stod jag och kollade på vägen. Bussisen skrattade. Det var inte rätt tillfälle vill jag påpeka.

 

Jag påbörjade resan mot min mor (arbetar på barnmorskemottagningen) För det hade plötsligt slagit mig att hon hade betydligt mer än 0 kronor på sitt Saldo.

Jag gick och värmen var all over the place. Väl framme fick jag tag i telefonen & ställde mig precis utanför vid en annan hållplats än den tidigare. 

 

Jag en gybbe och en tanta stod och väntade i mer än den tid man bör vänta på bussar. Det kom varken någon blå eller gul eller grön eller vit eller lila.Tji fick vi, för inte en endaste buss körde förbi. Gubben börjar då småpratar med mig. Inget fel på gubben, nej nej, vi gick tillsammans ner till stationen & han började diskutera med en bussis angående den förra hållplatsen & den var tydligen avstängd. Gubben skrattade.Det var inte rätt tillfälle vill jag påpeka. Väntetiden var för lång.

 

Gubben åkte med sin buss & där stod jag och väntade på stationen. Jag väntade & väntade & väntade. Sen kom bussen & jag hoppade på. 2 min innan bussen skulle avgå inser jag att det är fel buss jag sitter på & jag hoppar av. Jag ser då hur bussen jag skulle åkt med kör iväg. JAG MISSADE DEN MED 30 SEKUNDER. Busisen skrattade. Det var inte rätt tillfälle vill jag påpeka. 

 

Min biljett hade då gått ut så hela kalaset slutade med att jag fick gå hem. Tji fick jag, för jag var lat. En människa skall inte behöva utså såhär mycket lidande en tisdag. Jag hade väntat på att en buss skulle ta mig hem i nästan 2 timmar. TVÅ TIMMAR. 120 MINUTER. SÅ FICK JAG GÅ HEM ÄNDÅ. 

 

Vad är oddsen att man tappar sin cykelnyckel i en brunn en jävla tisdag? En på miljonen. Kanske för en vanlig standard människa. Jag antar att oddsen för att jag tappar min cykelnyckel är en på tio. Ser fram emot flera jäva tisdagar.

 

När jag kom hem & berättade allt för pappa skrattade han. Det var inte rätt tillfälle vill jag påpeka.