ett virus eller en bakteri har tagit mitt imunförsvar i sitt våld. Tack vare det känner jag mig nu som en sten. grå, kall och tråkig. Även trött.

vid 20 över 7 imorse väcktes jag av min mor. Svalde en tablett och körde motvilligt till skolan. Mådde relativt bra under dagen. Lite ont i halsen, tog en strepsils och skillnaden var minimal. Vem jag skall beskylla mitt dåliga mående på, har jag inte klargjort. Men det finns helt klart en del misstänkta.

 

När vi hade slutat sista lektionen tog jag mig lite lätt hemåt. Väl hemma insåg jag att mon mobil inte var med mig. den hade snekepekat sig iväg. Jag körde, ännu en gång, motvilligt till skolan på jakt efter telen. 239% övertygad om att den skulle ligga i skåpet. Besvikelse sköljer över mig då den inte befinnan sig i mitt skåp. Tar mig hem med tankarna "den kommer fram, förr eller senare, ingen kontaktar mig, jag kommer inte sakna den, någon har stullit den, jaja, köper en ny, okej måste hitta den, fan."

När jag anlänt hem igen, lägger jag mig på soffan & längtar till kvällsfrullen.

DÅ, då ringer det.

Min gympalärares röst uppenbarar sig i luren & han berättar att han funnit en mobil, där jag och en liten flicka är som bakgrund. WOHO.

Så imorgon återförenas jag & mon tele igen. känner inte glädje angående det, endast tacksamhet. tacksamhet för att min far inte behöver köpa ännu en tele till moi. Jag är ett krävande barn.