Jag skulle ut och gå vid sju. men så började jag springa. mina ben skrek spring, spring henny, stanna inte, nej, förtsätt. Hela min kropp skrek nog föresten spring. Jag har gått runt och varit arg och ledsen mest hela tiden. Så jag antar att min kropp ville ut med all aggression. och jag hoppas jag fått ut den. Att marken jag sprang på fick ta stöten av min aggression känns bra, om vi hade döpt marken till exempelvis sten hade det känns ännu bättre för

Sten fick ta all henny aggression.

sten var det som fick ta skit.

sten sa inget han bara tackade och tog emot

sten fick skit & ingen gjorde något för att stoppa det.

jag antar ni sitter där ute i vida världen som frågetecken nu. 

ungefär såhär kan jag tänka mig.

 

 

 

men var inte oroliga, mina tankar är inte alltid så självklara för er som för mig. så därför kan det bli lite underliga texter, för er. ibland för mig också...

aj, nu spårar jag här. så nu slutar jag.

 

usch och tvi 

jag blir så trött på alla människor. varenda en. eller nej absolut inte varanda en. mamma och pappa, syster med familj, elevira och lovisa. ni behöver ju inte känna er träffade. så speciellt trött på er blir jag ej.

men resten, ni tusentals människor ut i vida världen ni kan känna er träffade. 

För alla jävla dumma saker som folk i sina självupptagna liv säger och gör är inte okej. att en männska ens har stake att göra en annan person illa. Att man kan trycka ned en männska under ytan, låta personen drunkna i elakheter, och fortfarande stå ovanför trycka. det har jag blivit så jävlaförbannat less på, på senaste tiden. 

 

& nu ska jag inte säga att jag är en perfekt människa som aldrig säger elak saker till personer som inte förtjänar det. om ni någon gång har fallit offer för min elakhet, är jag ledsen, men mina känslor och jag jobbar inte på samma våningsplan alla dagar, ganska sällan jobbar vi på samma våningsplan vilket ibland kan leda till känslomässiga störningar hos mig. så ni offer där ut, snäll glöm vad jag sa och gå vidare. 

 

en grej till som jag tänkt på är att folk i största allmänhet verkar har ett och annat stort problem de icke vill acceptera. Det kan vara problem som dålig attityd till livet och människor runt om krig sig. eller problem som att man har en dålig relation till en närstående. eller problem som att man bryr sig för mycket om vad andra tycker. 

NI stackars människor borde öppna dörren till verkligheten och se vad livet har för underbart att erbjuda. hatar när folk och så trångsynta så de låter problemen vara chefen över livet och inte dem själva. öppna dörren och kom ut eller låt åtminstone någon komma in och hjälpa er så ni någon gång kommer ut.

 

jag kan tänka mig att en del tänkte. "vad sjutton är hennes problem". och sanningen är att jag har gått ut genom dörren och mött verkligheten. och jag uppskattar den på ett helt annat sätt än innan. jag har börjat leva. så mitt problem är att så många människor inte kliver ut genom dörren och låter problemen vara ett avslutat kapitel. men jag hoppas att det någon gång blir avslutade, för jag är ganska trött på att se andra sitta där med problemen bredvid sig som en kär gammal vän. 

 

jag ska dock erkänna att jag själv måste ta steget genom en del dörrar, men det får bli i framtiden, när någon hjälpt mig öppna dem.

 

amen.